Om mig
om mig, mitt arv och min familj
Lena
Jag bor nu i Jokkmokk sedan 25 år tillbaks, tillsammans med min man som arbetar med renar, våran son och 2 hundar. Jag är född och uppvuxen i Gällivare och på norra sidan om Stora lule älvs sjösystem. Min mamma arbetade som textilslöjdslärare och pappa livnärde sig och oss på fiske, jakt, duodji. Familjen bedrev också båt-transport av turister samt fisk- och gáhkko-försäljning i fjälls sommartid. Därför präglades min uppväxt av mycket tid ute, i skog och fjäll och alla väder, vilket jag är mycket tacksam till mina föräldrar över. Det har gjort att jag i hela mitt liv har haft behovet av att vistas ute och att vara nära elementen ofta (jord, luft, vatten, eld). För mig är det trygghet och mitt bästa liv, därifrån hämtar jag kraft och också den största delen av min inspiration. Min omgivning i form av naturen har alltid varit till lycka men även tröst i svåra tider. De platser och områden jag är uppväxt på ligger mig väldigt varmt om hjärtat, där känner jag också störst närhet till för mig viktiga människor som levt där innan mig men inte längre finns här. Jag har även fått nya platser jag kan kalla hem nu genom min egen familj; man och son. Alla platserna genomsyrar hela mitt liv och är även starkt knutna till mitt skapande.
Foto: CJ Utsi
Under min uppväxt hade jag också lyckan att få leva nära min áhkko och áddja tills jag var 13 år, då de gick bort. Två människor som föddes i renskötseln men blev tvungna att lämna den av olika anledningar och sedan överlevt på fiske, jakt, liten djurhållning mm. Två godhjärtade, ödmjuka människor med stark identitet som hållit fast vid sitt ursprung, präglade av sina arbetsamma och strävsamma liv. Deras närvaro, sätt att vara och kunskaper har präglat mig mycket och jag är tacksam att jag fick ha dom nära.
Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig kreativt, med sinnen och händer, och har gjort det sedan liten. I mitt hem fanns det alltid en uppmuntran till det eftersom båda mina föräldrar höll på med olika former av hantverk, och olika handgjorda bruksföremål fanns alltid i våran vardag. Duodji i olika former, både skinn/ textil och trä/horn fanns alltid runt mig genom olika personer i familjen och släkten, både i form av bruksföremål och kläder och i form av själva tillverkningsprocessen. Även om jag då och än idag rör mig mellan olika skapande-former så har jag alltid haft en särskild eld för duodji, ett arv som jag vill ska leva vidare och finnas kvar i framtiden.
Mitt första par nuhttaga / bellingskor sydde jag som 14-åring tillsammans med min faster Ingrid. Eller, jag sydde en sko och hon den andra medan hon visade och lärde mig. Jag är glad att hon ville lära ut, och att hon hade kunskapen för det! Idag är bellingskor ett av de alster jag helst syr. Jag älskar doften av barkade bellingar, känslan i handen och att det är ett så vackert och slitstarkt material!
Jag kände tidigt att ett arbete som anställd inte var något för mig, jag ville göra det jag älskade dagligen och vara min egen herre. Även om många inte trodde att det skulle gå att leva på duodji, speciellt den mjuka delen skinn/textil, så registrerade jag företag 2003. Då var jag 25 år, och satsade helhjärtat på det. Det fanns ingen annan väg för mig! Det var många tuffa år i början men jag har aldrig gett upp, och idag har jag drivit mitt företag och levt på det i 20 år. Det är det liv jag valt, mitt sätt att leva som flyter in i familjens liv med mycket tid ute; renskötsel, fiske, jakt.
Det känns inte som att jag har valt duodji, utan som att duodji har valt mig! Jag är tacksam för varje dag jag kan välja mitt eget liv med närhet till markerna, djuren och mitt skapande förstås.
Foto: Simon Eliasson
”Mitt första par nuhttaga / bellingskor sydde jag som 14-åring tillsammans med min faster Ingrid”
Jag har varit verksam inom duodji och konst i mer än 20 år. Vill du veta mer om vad jag gjort kan du hitta en sammanfattning under mitt CV.